Deep brain stimulation omformar känslonätverk vid behandlingsresistent depression
Deep brain stimulation omformar känslonätverk vid behandlingsresistent depression Pixabay CCO
En ny hjärnavbildningsstudie visar att djup hjärnstimulering (deep brain stimulation, DBS) av ett specifikt område i hjärnan – den ventrala främre delen av den inre kapseln (vALIC) – kan förändra hur centrala områden för känslor och kognition samverkar hos personer med svår, behandlingsresistent depression. Studien, publicerad i Psychological Medicine, tyder på att behandlingen ger långvariga förändringar centrerade kring amygdala – som är kopplad till känslobearbetning – samt kortvariga effekter i insula, som är viktig för kroppslig medvetenhet och känslotillstånd.
Djup hjärnstimulering är en neurokirurgisk metod där elektroder placeras djupt i hjärnan och levererar kontrollerade elektriska impulser för att modulera avvikande aktivitet. Behandlingen används främst vid tillstånd som Parkinsons sjukdom och tvångssyndrom, men har under de senaste 20 åren även prövats vid svår depression där varken läkemedel, psykoterapi eller elbehandling hjälpt.
Tidigare forskning har visat att depression hänger samman med obalanserad aktivitet i nätverk som styr känslor – bland annat i amygdala, insula, prefrontala cortex och striatum. DBS syftar till att återställa balansen, men mekanismerna har inte varit helt klara.
I denna studie undersöktes patienter med långvarig depression som prövat flera behandlingsformer utan framgång. De fick DBS riktad mot vALIC, ett område nära nucleus accumbens som också är kopplat till belöningssystemet. Patienterna följdes med hjärnavbildning (fMRI) före och efter en optimeringsperiod på upp till ett år, där inställningarna för stimuleringen justerades regelbundet. Därefter genomfördes en dubbelblind fas där stimuleringen slumpmässigt slogs av och på, för att studera både långsiktiga och omedelbara effekter.
Resultaten visade bland annat att:
Kopplingen mellan amygdala och vänster insula ökade hos patienterna efter DBS, medan den minskade hos friska kontrollpersoner. Detta kan spegla en återgång mot mer normal känslobearbetning, då denna koppling ofta är försvagad vid depression.
Kopplingen mellan nucleus accumbens och ventromediala prefrontala cortex minskade, vilket kan innebära minskad tendens till självrefererande grubblerier, ett centralt drag vid depression.
Kopplingen mellan amygdala och precentrala gyrus ökade hos patienterna, vilket antyder att även områden kopplade till motorik kan spela en roll i känsloreglering.
Vid kortvariga förändringar (när stimuleringen slogs av och på) sågs bland annat att amygdala blev mer själv-hämmande och att kommunikationen mellan insula och prefrontala cortex försvagades. Även balansen mellan insula och nucleus accumbens förändrades tillfälligt.
Sammanfattningsvis visar studien att DBS kan omforma känslonätverk på både kort och lång sikt. På lång sikt påverkas särskilt amygdala och nucleus accumbens i samspel med prefrontala och insulära områden, medan kortsiktiga effekter handlar om mer subtila justeringar i hur dessa områden påverkar varandra.
Forskarna betonar dock begränsningar: endast nio patienter hade fullständiga avbildningsdata, och studien fokuserade på ett förutbestämt urval av hjärnregioner. Framtida forskning med större underlag behövs för att förfina och individanpassa behandlingen.
Studien ger ändå viktig inblick i hur DBS kan hjälpa personer med behandlingsresistent depression genom att gradvis återställa balansen i hjärnans känslonätverk.
Källa: psypost.org