Bakgrund och uppväxt:

När började du ana att du kanske hade ADHD- var det något särskilt som väckte tanken?

Jag började ana att jag har ADHD när jag lärde mig om diagnosen, vilket främst var under min gymnasietid då jag gick vårdlinjen. Men jag tillhör också den ligan som alltid har fått höra ” * adhd barn” pga min rastlöshet och energi. Det har varit ett skällsord gentemot mig som funnits med så länge jag kan minnas. Något som jag själv skrattade åt utåt men hade ångest över inombords. Kan inte komma på något specifikt som väckte tanken, den har alltid bara funnits där men jag vågade aldrig prata seriöst och öppet om det.  

Hur var din skolgång som barn och tonåring? Fanns det något du önskar att andra hade förstått då? 

När jag tänker på min skolgång som barn och tonåring så väcks den där känslan av att ständigt försöka vara i takt med alla de andra. Jag ville klassas som en kunnig och smart elev, vilket jag aldrig gjorde. Jag tillhörde kategorin som inte kunde och ”bara” fick godkänt. Jag hade svårt för att hänga med, förstå och komma ikapp. Dagdrömde på varenda lektion jag tyckte var mindre rolig samtidigt som jag briljerade i ämnen jag tyckte om. Jag fick alltid sitta i extraklassen på matten, fick förlängda nationella prov i matte för att sedan göra dem muntligt för att bli godkänd. Det jag önskar att de andra hade förstått då var hur svårt det var för mig att lyssna och ta in information istället för att klassa mig som att jag inte kunde något. Jag önskar att de visste vilken ångest det gav mig att inte vara (i min värld) lika duktig som alla andra.  

Har du upplevt att du ofta känt dig "annorlunda" jämfört med andra? På vilket sätt? 

Många gånger, främst min energi. Att jag kan hålla den uppe 100% för att sen dimpa till 0 på kort tid. Att jag alltid tappar fokus. Att jag kan göra 10 saker samtidigt. Att jag så många gånger bara ser hur folk rör sin mun men hör inte ett ord och ändå försöker vara med i konversationen. I min värld dömer andra mig för allt och jag känner att jag måste förklara mig varför jag som individ kan ändra mina åsikter och tankar, när det i själva verket troligtvis inte är någon som bryr sig.

Utredningsprocessen:

Vad fick dig att ta steget att göra en utredning nu som vuxen? 

Jag blev helt ärligt utbränd och sjukskriven ett tag, men inte bara pga jobb utan troligtvis för att jag kört 300 km/h så länge att hjärnan slutade hänga med i mitt kroppsliga tempo. Jag kom därav i kontakt med vården för första gången kring psykisk ohälsa som på första mötet rakt ut berättar för mig att jag uppfyller kriterier för ADHD. Jag kände mig där och då trött på att ständigt bara få höra det, jag ville veta om jag hade det.  

Hur kom du i kontakt med Psykiatrispecialisterna och vad var första steget? 

Jag har fått upp annonser om Psykiatrispecialiserna många gånger på mina sociala medier. I samband med att jag blev sjukskriven så kom det upp en annons att man kunde få komma i kontakt med dem och blev uppringd av en medarbetare på Psykiatrispecialisterna som diagnostiserades med ADHD för 1,5 år sedan, hon läste av mig väldigt bra.

Hur kändes det för dig när läkaren berättade att du bör göra en utredning för ökad förståelse hos dig själv?  

Det kändes både bra och dåligt på något vis. Det kändes bra att verkligen för en gång skull känna sig sedd, hörd och bekräftad. Samtidigt väcktes det känslor som gjorde mig upprörd och ledsen då jag kände att jag troligtvis gått och undrat samt kämpat så länge i ”onödan”. Lite av den där känslan ”vad va det jag sa”.  

Hur var bemötandet under utredningen- kände du dig förstådd? 

Outstaaaaanding! Har aldrig någonsin känt mig så förstådd som under utredningen. Det kändes helt ärligt som att jag fick gå en terapisession och bara få vara jag, prata osammanhängande i form av att hoppa från ämne till ämne och bara säga det jag tänker på, men ändå bli bekräftad i det jag säger. Helt galet, otroligt, fint och professionellt bemötande!  

Diagnosbeskedet:

Hur reagerade du när du fick diagnosen ADHD? 

Det var som att 20 kilo lättade från min bröstkorg 

Kände du någon form av sorg, lättnad eller kanske båda? Har det förändrats över tid? 

Båda, jättemycket! En lättnad över att veta att jag faktiskt inte tänkt helt galet om mig själv. Den bekräftelsen av att jag haft rätt hela tiden var så skönt att äntligen få besvarad. Men en sorg väcktes också. Som tidigare nämnt så har jag i många många år gått och undrat, funderat, mått dåligt, dömt mig själv och dels fått höra alla skällsord gentemot något som faktiskt visade sig vara sant och inget skoj.  

Det går upp och ner tycker jag hela tiden, relaterat till frågan om det förändrats över tid. Ibland är jag ledsen över det och ibland känns det skönt att veta om det. Det beror på vad jag är med om i min vardag och hur det präglas och påverkas av min adhd.

Efter utredningen. Insikter och känslor:

Har något i dig själv fallit på plats efter diagnosen t.ex. beteenden, känslor eller erfarenheter du tidigare inte kunnat sätta ord på? 

Ja, mycket. Framförallt relaterat till min rastlöshet och ångest kring det. Jag sitter aldrig stilla och jag är alltid rastlös. Men ibland har jag riktigt dåliga dagar där jag känner av rastlösheten inifrån och då fungerar absolut ingenting. Idag förstår jag vad det beror på och försöker jobba med att acceptera och vara snäll mot mig själv, det vill säga sluta fortsätta pressa utan stanna upp. Jag känner att jag fortfarande är i en process att lära mig själv förstå min egna adhd och hur den påverkar mig. Med det också vara snällare mot mig själv och accepterande. Allt måste inte vara ett måste längre!  

Hur har det påverkat hur du ser på dig själv idag? 

Jag känner mig som en superwomen helt ärligt! Jag har SÅ många bra sidor tack vare min ADHD och utan den hade jag aldrig varit den personen jag är idag. Jag vill kunna vara ett gott exempel och ansikte utåt för den här diagnosen. Vi kan så mycket som många andra inte kan, vi känner på ett sätt som många andra inte gör. Vi kan därav sprida en kunskap som gynnar folk där ute, vi förstår bokstavligen hur allt känns. Så ja, superwomen!  

Finns det något du önskar att fler förstod om kvinnor med ADHD? 

Att det måste inte synas utåt, det är inte det som avgör diagnosen. Även om jag som kvinna har många symtom som utåt sätt tyder på adhd och som främst kopplas till ”manliga” symtom så vet jag by facts att kvinnor sällan har det. Allt handlar om hur det känns inombords och det är inte bara den högljudda, rastlösa och bråkiga personen som har adhd symtom. Var en röst för dem tysta längst bak!  

Framtid och stöd:

Vad hoppas du på framåt i vardagen, arbetet eller relationer nu när du har din diagnos? 

Att jag ska få en bättre rutin på mitt vardagliga liv. Hinna med en återhämtning mellan varven och bli snällare mot mig själv med fler pauser. Jag hoppas också att mina relationer får en bättre förståelse för att jag ibland tycker att jag bestiger mount everest medan det för dem är som att gå ner för en trappa. Vänta in mig istället så går vi tillsammans, för jag kommer ikapp!  

Har du hittat strategier eller stöd som hjälper dig i vardagen? 

Både ja och nej. Just nu jobbar jag på att förstå mig själv. Men jag är mer öppen om hur jag känner och mår, vilket i sig ger mig stöd utifrån från alla runtomkring mig. Sakta med säkert.  

Vad skulle du vilja säga till andra kvinnor i din ålder som funderar på att ta första steget och göra en bedömning hos Psykiatrispecialisterna? 

Sluta tveka och bara gör det. Var snäll mot dig själv för en gång skull! 🙂‍↔️