Bärs trauma verkligen i vårt DNA? Den vetenskapliga sanningen är mer komplex
Bärs trauma verkligen i vårt DNA? Den vetenskapliga sanningen är mer komplex Pixabay CCO
Idén att trauma kan ärvas över generationer har fått allt mer uppmärksamhet – inte minst i ljuset av pågående konflikter som i Gaza och Ukraina. Men att säga att trauma finns "inprogrammerat" i våra gener är förenklat och missvisande. Vetenskapen visar att verkligheten är mer nyanserad.
Kroppens och hjärnans formbarhet
Det centrala begreppet här är fenotypisk plasticitet – förmågan hos organismer att utvecklas olika trots samma genetiska kod, beroende på miljön. Epigenetik är en av mekanismerna bakom detta: små kemiska förändringar som påverkar geners aktivitet utan att förändra själva DNA:t. Men epigenetik är bara en del av bilden.
För att förstå hur trauma kan gå i arv behöver vi se till hela det sammanhang som formar en människa: miljö, relationer, stressnivåer, trygghet och tillhörighet. Dessa faktorer påverkar utvecklingen på djupet och kan skapa långvariga men inte alltid permanenta effekter.
Naturligt och komplicerat
Fenotypisk plasticitet är vanligt i naturen. Exempelvis kan genetiskt identiska bilarver bli antingen drottningar eller arbetare beroende på vad de äter. Hos människor kan en otrygg barndom leda till ökad vaksamhet eller stresskänslighet – egenskaper som kan vara hjälpsamma i farliga miljöer, men problematiska i trygga sammanhang. Detta kallas miljömässig mismatch.
Studier på andra arter, som bananflugor, visar också att effekter av exempelvis kost hos en generation kan påverka flera kommande generationer – men inte alltid på förutsägbara sätt. Det visar hur komplexa och föränderliga dessa så kallade transgenerationella effekter är.
Epigenetik – bara en del av förklaringen
Även om epigenetiska mönster kan spegla trauman, stress eller näringsbrist, är de ofta föränderliga – särskilt i unga år. Forskning visar att negativa epigenetiska effekter från en otrygg barndom kan mildras genom stabila och stödjande miljöer senare i livet.
Trauma kan dessutom påverka nästa generation genom hormonförändringar, immunsystem eller påverkan under graviditeten – alla faktorer som formar hjärnans och nervsystemets utveckling.
Det är också viktigt att komma ihåg att genetiska skillnader påverkar hur känsliga vi är för hot eller hur vi hanterar känslor. Men dessa egenskaper uppstår ur ett samspel mellan biologi och miljö – inte ur en förutbestämd genetisk kod.
Kulturens och relationernas roll
Kulturell identitet och gemenskap spelar en viktig roll i läkningen. I Nya Zeeland har maoriledda initiativ som fokuserar på land, språk och förfäders arv bidragit till att läka generationsöverskridande trauma. För ättlingar till Förintelseöverlevare kan ritualer och gemensamma berättelser ge mening och lindra psykologiska bördor.
Men trauma behöver inte vara kollektivt. Psykologiska insatser som traumamedvetet föräldraskap och tidiga relationella terapier har visat sig förbättra barns psykiska hälsa. Trygghet, stabila rutiner och en känsla av sammanhang kan påverka kroppens stressystem, immunförsvar och minska risken för sjukdomar. Med andra ord: vård, kultur och relationer är också biologiska insatser.
Ett nytt perspektiv på sårbarhet
Att se trauma som något biologiskt föränderligt snarare än en fast genetisk skada, förändrar vårt synsätt på ärvd sårbarhet. Vår biologi är inte statisk – den samspelar ständigt med vår omgivning, och genom att förändra miljön kan vi också förändra resultaten.
Sammanfattningsvis: Trauma kan påverka framtida generationer – men inte genom "DNA som minns". Istället är det ett komplext samspel mellan biologi, miljö och upplevelser. Och det betyder att vi också har möjlighet att bryta mönstret.
Källa: psypost.org
Relaterade länkar